Ähtärirundan - 405 km

Bilderna i detta inlägg ligger inte i takt med texten, bara så ni vet...

Precis en månad innan den här rundan så skickade jag ett småkryptiskt meddelande till Katarina som såg ut så här:

"Blir du nå sugen? http://tinyurl.com/cqy8yyt"

Och det funkade! Hon blev sugen och ville haka på långrunda sen när hon skulle få semester. Jag har tidigare cyklat rundor på 320 km, 322 km och 444 km på egen hand så jag vet att jag klarar av solocykling men jag har samtidigt lärt mig att det är bra mycket roligare att cykla 163 km, 414 km och 161 km med sällskap så jag väntade glatt en månad på att få sällskap. Att sedan Katarinas man Patrik också blev sugen på att komma med gjorde saken än bättre. The more the merrier.

Själva rutten knåpade jag ihop och så pratade vi igenom lite detaljer på en cykelrunda vi gjorde lite innan långrundan. Vädret flaxade av och an dagarna innan den planerade avfärden och jag började bli lite nervös. Jag hade cyklat två 50 km och en 100 km runda hittills i år, ingen bra grund för 400 km. Samtidigt börjar jag veta att nästan vilka sträckor som helst är möjliga på cykel bara man tar det lugnt.

Men tisdag 06:00 väntade jag i Sandsund på att sällskapet skulle dyka upp och det gjorde de. Jag tycker att det är bra att dela in långrundor i mindre etapper och nu var det Vimpeli som var målet. Vi rullade iväg i lugn takt genom Bennäs, Kållby, Esse, Lappfors och Evijärvi. Sedan var det mäktigt att se Lappajärvi glida förbi i lagom takt. Det är en rejäl liten sjö minsann! Efter ett parti riktigt risig asfalt rullade vi in i ett väldigt lugnt Vimpeli vid 09:30-tiden. Vi hittade ett gubbdagis där vi åt lite energi i varierande form. Det var nu vi egentligen borde ha ätit bara något smått och ätit en riktig lunch i Alajärvi...

I Vimpeli råkade vi på ett par på cykel som frågade om vi också cyklade runt Lappajärvi, det är såna gånger det är kul att vara på långrunda. "Nä vi kommer från Jakobstad och ska vidare till Ähtäri", att vi också skulle hem också tror jag lämnade bort... Men att cykla runt Lapparjärvi tror jag är riktigt trevligt för vi testade trots allt ungefär 1/2 varvet och en bit av den västra sidan testade jag i februari ifjol. Jo, Centuryn då det var -30°C på väg mot Nykarleby...

Det gick rätt smidigt att cykla vidare för vi hade ju trots allt cykla mindre än 100 km ännu. En stund senare ville jag dock kolla på cykeldatorn (Garmin Edge 800 som har navigator) hur långt det var kvar till Ähtäri med tanke på lunch. För att kolla det är det enklast att avsluta den förgjorda rutten och helt enkelt låta den guida till Ähtäri, då ser man sträckan. Problemet var att jag glömde att byta tillbaka till rutten sen så nu gjorde vi plötsligt en genväg förbi Alajärvi. Nå egentligen tror jag inte vi skulle ha ätit där i alla.

Vägen slingrade sig vidare genom ganska vackra landskap. En god stund längs längs en ås som lite liknade den vid Seljes. Och lätt gick det! Eventuellt lite för lätt... Med vind i ryggen så finns det ju risk att man får betala tillbaka det senare under dagen då man skall tillbaka norrut. Patrik fick känningar i ett av knäna vid ett ganska tidigt skede så det var riktigt strongt av honom att fortsätta pusha på. Han tog det lite lugnare i uppförsbackarna men annars märktes inget speciellt. Även Katarina hade bra pokerface trots att händerna tydligen spökade ganska rejält. När jag en gång såg att hon växlade framväxeln med höger hand började förstå hur pass illa det var... Men de trampade på!

Och vips var vi i Ähtäri! Det gick så lätt och snabbt. Eller snabbt är väl kanske att överdriva. Det var ungefär 180 km och tog nästan 8 timmar men det kändes som det hade gått snabbt. Nu var klockan alltså nästan 14:00 och det var en på tok för sen lunch med tanke på att jag hade vaknat 03:30 (av någon konstig anledning) och gjort en rejäl kraftansträngning. På vägen till Ähtäri hade vi pratat om pizza men då ABC plötsligt dök upp direkt vi kom till Ähtäri så var valet enkelt, det blev buffén där. Buffé = mat direkt = vill ha! Och det var riktigt sunkigt...men det funkade. Skriker kroppen efter mat kvittar det nästan vad det är för mat. "Shut Up And Take My Money!" som det är så trendigt att skriva på nätet.

När vi skulle rulla vidare gick solen i moln och jag blev lite orolig för att det skulle börja regna. Dessutom kändes baken som om någon sprutat habanerosås i cykelshortsen under pausen och baksidan av ett av knäna smärtade. Från tidigare rundor visste jag att sådant ofta går över efter ett tag. Krämpor och ork kommer och går. Det som också var ytterst trist var att jag hade valt en stor vältrafikerad väg med nästan obefintlig vägren.

*Uppehåll i skrivandet några veckor*

Jaha, så det är nu man ska komma ihåg alla detaljer? Man ska ALLTID skriva blogginlägg så snabbt som möjligt, inte vänta flera veckor...

Nåja, var var jag någonstans? Jo vi började alltså söka oss ut ur Ähtäri med siktet inställt på Seinäjoki. Vägen var som sagt trist och motvinden gjorde sitt för att ytterligare sänka glädjen att cykla. Vi svängde in på en rastplats och letade en alternativ väg på cykeldatorn/navigatorn men någon sådan hittade jag inte så det var bara att fortsätta. Några kilometer före Tuuri var lyckan stor när vi plötsligt såg en cykelbana. Efter det var det endera cykelbana eller riktigt okej vägren hela vägen till Seinäjoki.

Då vi började närma oss Seinäjoki kände jag mig rätt okej men cykelsällskapet hade en liten dipp just då. Det började pratas om att sluta cykla och annat trams. ;) Jag försökte peppa på bästa möjliga sätt genom att säga att det ju inte är speciellt långt till 300 km så att rundan motsvarar en Vätternrunda. Vi hittade en riktigt fin Kotipizza och tog en rejäl paus. Efter detta så klassar vi nog alla tre Kotipizzamat som långrundemat deluxe! Pizzorna satt ju precis där de skulle! Nu var vi alla tre på hugget igen och vi cyklade några kilometer till ABC där vi köpte oss lite proviant för det var trots allt 140 kilometer kvar...troligtvis utan en endaste öppen butik/affär/bensinstation/bar och det visade sig stämma. Så med en plastpåse på styret cyklade vi vidare, denna gång mot Ylistaro.

Efter Ylistaro gick det lite fel. Eller åtminstone trodde jag det... Några kilometer tidigare hade jag sett en skylt som pekade mot Ylihärmä men den dissade jag totalt för rutten som navigatorn ledde oss via hade jag ju själv petat in och var "optimal". Nångång förr då jag kört sträckan Ylistaro - Lapua har jag skrattat gott åt en skylt det står HÖÖPAKKA på. Den här gången skrattade jag inte lika mycket för nu sa navigatorn promt att vi skulle ditåt. Men det är ju en grusväg? En snabb koll visade att det skulle bli 20 km längre att cykla via Lapua och bakåt ville vi helt enkelt inte. Så, grusväg fick det bli. Lyckligtvis var det en riktigt snäll grusväg och det var tur för den var trots allt 10 km lång.

Vilken känsla det var att komma till Ylihärmä. Det är ju nästan som att komma hem! "Bara" 80 km kvar. Vi tog en liten snabb paus och så gav vi oss iväg längs 7323 som längs fina vyer skulle leda oss ända till Nykarleby. Det började dock bli lite svalt... Nu var vi nog alla rätt sugna på att komma hem så vi turades om att dra i rätt bra tempo. Som kallast var temperaturen nere i +6°C och jag var väldigt glad över mina extra handskar med heltäckta fingrar.

Sen hände nog inte så mycket mer. Vi kom oss hem vid 3-tiden. Det var en fin runda och otroligt roligt att ha sällskap. Jag är ytterst imponerad över hur bra de fixade cyklingen! Det är inte många tjejer som cyklar 405 km och det är inte så vanligt att killar nästan tredubblar sitt distansrekord från "långt" till "jättelångt". Jag hoppas ni vill följa med fler gången!