Century #8 (414 km)

Äntligen var det dags för en av sommarens stora cykelhändelser. Det var dags för...Ryssrundan! Väderprognoserna hade sett hopplösa ut, tiodygnsprognoser med regn varje dag och sådant trevligt. Men så plötsligt började en dag se bättre och bättre ut. Det verkade som man eventuellt skulle klara sig undan regnet och dessutom skulle temperaturen vara okej. Jo, det fick bli den dagen trots att det var totalt kaos där hemma efter en lång fjällresa, trots att hälften av familjemedlemmarna borde planera jobbstarten från morgon till kväll, ja till och med trots att det var vår bröllopsdag...förlåt.

Men jo, på tisdag 9 augusti var det dags. Kvällen blev riktigt sen och jag gick och lade mig vid 01:00-snåret om jag minns rätt. Väckarklockan var ställd på 03:20 och räknar man bort de 3-4 gångerna jag blev väckt under natten så hann jag säkert sova nästan två timmar. Jag steg upp och kände mig bedrövlig. Riktigt hängig. Dessutom katastrofsjuka axlar och rygg, måste ha sovit riktigt knasigt. Tog en Panadol och försökte vakna åtminstone lite. Åt lite grand, klädde på mig och hörde att cykelsällskapet dök upp! Nu började man förstå att det här faktiskt höll på att bli av! Vi fixade och trixade de sista förberedelserna, tog de obligatoriska avfärdsbilderna och sedan rullade vi iväg klockan 04:30.

I början tog vi det riktigt lugnt. Såna här långcyklingsdagar gillar jag att starta riktigt försiktigt. Men den försiktiga cyklingen fortsatte, och fortsatte. Jag kände mig seg. Inget fjång alls i trampandet. Jag fick inte riktigt igång pulsen heller, kanske kroppen var inställd på att sova ännu? Nåja, vi kom oss till Kokkola och beslöt att nobba McDonald's som jag alltid brukar stanna vid om jag cyklar genom där. Det låg sist och slutligen inte riktigt på vägen och vi hade rätt nyligen ätit varsin rågsmörgås.

Några kilometer senare svängde vi österut från riksåttan till riksväg 28 och tog en avstickare till Kälviä. Då jag planerar rutter brukar jag se till att dra dem via centrum i städer jag passerar. Det brukar vara ett skönt avbrott mellan varven.

När vi kom fram till Kannus vid cirka 80 km var det dags för den första pausen. Toalettbesök, flaskfyllning och knackkorvsinköp stod på agendan. Tanken var att vi skulle skjuta fram lunchbehovet. Knackkorv var en ny typ av cyklingsmat men det funkade grymt bra. Det smakade riktigt bra med något salt att äta. Så nä, Joakim på bilden visar inte fingret, det är bara korv...

Nu sitter jag och tittar på sträckan Kannus - Kärsämäki (100 km) på Garmin Connect och tycker inte jag kommer ihåg någonting... Vi passerade Sievi och Nivala, annars hände nog egentligen ingenting. Vi cykla helt enkelt. Nja nu kommer jag ihåg att efter Nivala så cyklade vi på en lite mindre väg på landsbygden som var grymt fin!

Nåja, men sen kom vi då äntligen fram till Kärsämäki där vi planerat att äta. 180 km averkade, bara resten kvar! Vi valde första bästa ställe som hade lämplig mat och det blev restaurang Nelontie. Det är absolut inget ställe jag kan rekommendera men det funkade. Mätta blev vi och Joakim drack gul Jaffa fast han säkert förnekar det om ni frågar honom. Själv drack jag en kall och god Pepsi. Jag tog en kebab med ris och det var riktigt passande mat. Under tiden vi åt började det plötsligt regna ganska rejält, nice! Men turen var med oss och det hann sluta innan vi ätit klart.

Än en gång så fylldes flaskorna till bredden (jo CamelBak:en också i och för sig) och vi var någorlunda redo att fortsätta rundan. Nu passade jag också på att starta del två av loggningen på cykeldatorn av samma anledning som under Åborundan. Del två hittar ni här. Fram till Kärsämäki höll vi en medelhastighet på 26,9 km/h vilket var ganska precis vad jag hade förväntat mig, dock skulle den andra delen bli långsammare...

Äventyret fortsatte! Och det var nästan en Vätternrunda kvar, både gällande distans och stigmeter...och benen var inte perfekta längre.

Efter ungefär 30 km var vi halvvägs och passande nog så såg vi en skylt som pekade mot en kiosk. Och inte vilken kiosk som helst visade det sig. Cykeln fick snällt stå mot väggen och vänta och vi traskade in i det pyttelilla huset.














Men vad kan då en sån kiosk ha att erbjuda? Nå redan utanför såg man att något inte var helt normalt. Det var inga normala glasstrutar här inte! Priserna var inte heller farliga, 1 boll 2,50, 2 bollar 3,00 och 3 bollar 3,50 euro. Jag nöjde mig med två bollar och det var nästan för mycket i alla fall!













Big balls of fi...icecream. Ser nu att jag bara är med på den första bilden. Nå det blir ju lätt så.

Men tillbaka till Ryssrundan, vad hände sen? Ja ni, säg det. Vi trampade vidare i 3,5 h, längtade efter varje skylt till Kajana. Det gick trögt, rutten var supertråkig, Joakim började få problem med ett knä. Planen var att äta middag i Kajana och vi ville fram, nu!

Och fram kom vi men vi fick verkligen kämpa på slutet. Av alla matalternativ så valde vi Hesburger. Det blev ett långt stopp för vi behövde verkligen en nytändning. Dessutom passade vi på att handla lite mer mat, bland annat knackkorv, igen.

Nåja, det bar av igen, och lyckligtvis gick det (lite) lättare. Vi rulla i ett lugnt tempo ut ur Kajana och rätt snart svängde vi av österut in på väg 89 som skulle ta oss ända till gränsen. Ungefär i den här vevan sjönk de kvarvarande kilometrarna äntligen till ett tvåsiffrigt värde och nu var det bara vi och väg 89. Vi började inse att det här kommer vi ju att fixa så länge ingen cykel gav upp för vi skulle i alla fall inte göra det. Men just nu var medelhastigheten inte hög, under 20 km/h gissar jag. Hmm, 100 km på under 20 km/h, det är ju mer än fem timmar det! Gaaah! Började inse att vår beräknade ankomst INTE kommer att stämma, alls.

Vägen var minst sagt backig, 60 meter upp, 60 meter ner, 40 meter upp, 20 meter ner, 40 meter upp så där höll det på hela tiden. Vi beslöt oss för att ta en paus varje halvtimme för att ha något att se fram emot. Det var lyckligtvis väldigt lite trafik och det var ju bra då mörkret kom.

När det var ungefär tre timmar kvar så passerade min pappa oss med paketbilen som var vår hemtransport, vi pratade en liten stund och sen körde han vidare för sova lite i bilen tills vi dök upp. Han hade ju trots allt 400+ km till att köra sen under natten. Joakim passade på att fylla på sina vattenflaskor som hade börjat sina.

Nu kändes det verkligen som man var mitt ute i ingenstans. Nångång ibland passerade vi ett ensamt hus men det var vi, vägen, backarna och mörkret. Humöret gick i vågor, ibland kändes det som jag bara ville lägga mig i vägrenen och sova men det fick givetvis vänta till bilresan hem.

Det var riktigt synd att cykla den här sträckan på natten i mörkret för jag tror att det var väldigt vackert på sina ställen. Mest skog i och för sig men nu och då cyklade vi vid vackra sjöar. Långt hemifrån, på andra sidan Finland. Otroligt hur man kan förflytta sig med cykel! Rakt över landet på mindre än ett dygn.

Vilken lättnad när vi plötsligt såg vägbelysning i fjärran! Vi närmade oss slutet! Sen såg vi plötsligt paketbilen stå och vänta vid vägkanten och lite senare såg vi skylten på bilden. Av någon anledning så nöjde vi oss med det här. Vi tog våra bilder och gick till paketbilen. Men med facit i hand så var det trots allt ungefär 2 km kvar. Nå vi var trötta, paketbilen stod och väntade här, jag trodde gränsövergången var precis runt hörnet och det fanns en skylt om kameraövervakning. Det kändes som ett passligt ställe att stanna på, vi hade ju fått se en skylt på ryska. He får dåga, som Arvid brukar säga.

Vi lastade in cyklar, böt till fräscha kläder och började köra hemåt. Det fanns smörgåsar att äta men jag var inte speciellt hungrig, det tycker jag är ett bra tecken på att vi lyckats äta rätt bra under rundan. Sen Zzzzooov jag stora delar av resan hem. Vid 8-tiden på morgonen var jag hemma igen. Go'morron!

Det här var en episk runda. Vilken grej! Vi cyklade grymt bra tillsammans och det kändes som vi var jämnstarka. Vi hade båda perioder när vi var riktigt låga och då är det ju skönt att få "ligga på rulle". Efter pausen i Kärsämäki så hade vi 24,2 km/h, mindre än jag hade tänkt mig. Men det är klart, ner till Åbo hade jag ett snitt på 23 km/h så nog lönade det ju sig att vara två. Den totala snitthastigheten landade på 25,4 km/h och jag hade trots allt gissat på 26-28 km/h. Däremot hade jag inte räknat med så här mycket backar. Joakim, blir det repris nästa år? Men med ett annat mål.

Nu blir det knappast några fler lååångrundor det här året, däremot har jag forfarande fyra vanliga Centuryn att se fram emot! Och till septemberrundan är det bara att anmäla sitt intresse så får man följa med! MalinJohanna är redan intresserad så nu ska ni haka på!