Botnialöpet

Botnialöpet (30 km) var sista delen av Botniatrippeln för min del så jag hade en rejäl morot att klara av loppet och det gjorde jag lyckligtvis.

Tidigare i sommar klarade jag med nöd och näppe att jogga mig igenom hela Jakob halvmarathon (21 km) så jag var lite tveksam att jag skulle klara att jogga 9 km längre. Men för några månader sedan läste jag i en tidning (iFORM kanske) att man kan jogga 1 km, gå 1 min, jogga 1 km, gå 1 min osv... Grejen är att man måste börja med alterneringen redan från början och det är SÅ SVÅRT att börja gå efter 1 km när man är med i en tävling. Det var riktigt nära att jag struntade i det och fortsatte springa men några hundra meter senare så sakta jag in i alla fall.

Och så där höll jag på, i slutet av de flesta springpassen så lyckades jag komma ikapp Katarina för att i gångpassen se henne försvinna i fjärran. Men det var riktigt bra att ha en referens att fokusera på. Jag hade helt klart sprungit långsammare utan dig så tack!

Det rullade på relativt bra fram till ungefär 21 km, alltså ett halvmarathon. Sen började benen kännas relativt styva. Det blev värre hela tiden och då det var 5 km kvar började det bli riktigt knepigt. Att börja springa efter gångpassen var riktigt svårt vid det här laget. Gångpassen drog ut på tiden och blev dessutom lite tätare. De sista två kilometrarna var hemska. Nu och då kände jag hur diverse muskler höll på att börja krampa men jag gjorde mitt bästa för att hålla ett relativt högt tempo.

Och i mål kom jag, dessutom på en bättre tid än jag vågade tro på förhand. Jag hade satt 3 h 30 min som ett realistikt mål och 4 h som absolut maxtid. Men jag kom mig runt banan på 3.19.05, det är 9,04 km/h. Nästa år ska jag springa >=10 km/h alltså under 3 timmar. Här och nu lovade jag mig själv det. Det återstår att se om det lyckas!