Jag hade en dröm att cykla från Jakobstad till Åbo. Det var redan i de tidiga tonåren som jag hörde på radio om några killar som cyklade ner till Åbo. Jag tyckte det lät extremt, nästan omöjligt. Hur skulle man kunna cykla så långt? Nå nu vet jag ju att det går, det är inte ens speciellt svårt och det går bra att göra det ensam, utan draghjälp, i motvind, det går bara lite långsammare och tar lite längre tid. Drömmen har blivit verklighet och som vanligt så föds nya drömmar i dess ställe.
Jag startade från Sandsund men tog en omväg via torget i Jakobstad bara för att det var därifrån jag alltid hade tänkt att man skulle starta. Och annars hade jag ju faktiskt inte cyklat från Jakobstad till Åbo... Jag startade inte alls speciellt tidigt, klockan var ungefär 08:15 men jag tänkte att det var smart att sova en hel natt, jag visste ju trots allt att jag skulle hoppa över nästa natt. Det rullade på väldigt lätt från start men jag gjorde mitt bästa att ta det så lugnt som möjligt, jag hade ju en bit kvar.
I Oravais stannade jag och köpte lite bananer och annat ätbart. Lunchtid närmade sig men jag ville gärna skjuta på det lite. Vörå och Lillkyro passerades utan problem trots att det började bli en riktigt varm dag. Fartvinden är din vän sådana dagar!
Vid Tervajoki fångade en Kotipizza-skylt mitt intresse! Jag svängde glatt av från den planerade rutten och beställde en BBQ-Kotzone. Den visade sig sen vara den sämsta Kotipizza jag någonsin ätit men det funkade som energi. Samtidigt fyllde jag på min CamelBak som var fylld med vatten. Cykelflaskorna hade jag ganska starkt blandad energidryck i. För mig funkar det väldigt bra att växla mellan att dricka vatten och energidryck.
Någonstans på väg till Tervajoki så tog jag av mig armvärmarna som började kännas rätt så överflödiga. Efter Tervajoki tog jag också av mig min cykelmössa men den åkte på igen efter några kilometer. Jag tyckte det blev så mycket mer fartvind i öronen utan den (det är en sån som täcker öronen) och jag tyckte inte heller att det var för varmt med mössa så den satt på resten av vägen till Åbo.
Vilken underbar dag jag hade prickat in långcyklingen på! Det stora minuset var vinden som kom från precis fel håll. Lyckligtvis blåste det inte speciellt hårt men det var ändå väldigt störande.
Man kan ju fundera vad man tänker på då man cyklar i 24 h? Det enkla svaret är att man tänker på väldigt lite! Åtminstone jag. Det känns som att huvudet går på tomgång och man tänker mest bara på själva cyklingen. Kanske 12 h hörde jag på inspelad P3 som jag hade laddat MP3-spelaren med men sen fick jag faktiskt fyllnad. Jag ville ha lugn och ro. Sjöng lite själv istället. Sen efter några timmar så ville jag höra på de album jag hade liggandes på spelaren.
Från början hade jag tänkt cykla längs riksåttan via Vasa och Björneborg men dagen innan ändrade jag mig och valde betydligt mindre vägar istället. Okej inte riktigt så små vägar som på bilden till höger, jag höll mig nog till asfaltvägar. Här hade jag bara stannat en sväng för att det var så fint.
Den största orsaken till att jag ändrade mig var inte riksåttan i sig, trafikerade vägar stör mig inte speciellt mycket så länge det finns någon typ av cyklingsbar vägren. Nej det var det att jag kom på att bosättningen är så mycket längre bort från vägen om man cyklar längs riksåttan. Vägarna jag valde var små och mysiga med väldigt mycket bosättning, ofta precis vid vägkanten. Mysigt!
Nu började jag närma mig Koskenkorva och jag cyklade över ett riktigt högt berg (det behövs inte så höga berg om man kommer från Jakobstad) med efterföljande nedförsbacke. Jag var igen på jakt efter ett fikaställe och blev väldigt förvånad över hur många ställen som hade "dragit ur kontakten". Håller Koskenkorva på att bli en spökstad? Jag fick svänga om en bit till en bensinstation jag hade sett. Det fick bli en smörgås och en glass.
Det känns alltid lite läskigt att lämna cykeln olåst då man ska gå in till t.ex. en bensinstation. Vilken megaflopp ifall någon stal cykeln! Denna långcykling släpade jag faktiskt med mig ett pyttelitet vajerlås som kostade ungefär 1 euro men det är ungefär det som behövs för att den jobbiga oron ska försvinna. Rekommenderas!
På den här bilden vet jag faktiskt inte riktigt var jag är och det känns inte riktigt nödvändigt att ta reda på det heller. Däremot tyckte jag det var en trevlig bild.
Det var ungefär här en stor 4-axlad lastbild tyckte att trianglar inte är så viktiga. Jag cyklade inte speciellt snabbt och hade reflexväst men av någon anledning såg han mig inte i alla fall. Både han och jag bromsade rejält och båda hann vi bromsa till stillastående. Odramatiskt för mig men desto mer dramatiskt för lastbilen som låste alla hjul och kletade ut lakrits på vägen. Det blir mycket lakrits och vit rök från så många hjul... Bad Boy! Sen såg jag honom flera gånger till för han körde tydligen av och an på samma sträcka, full gas hela tiden. Någon hade en stressig dag på jobbet.
På den första bilden ser man ganska bra vilken typ av packning jag hade med mig. Eller åtminstone hur mycket. Min trogna styrväska fick stanna hemma i och med aerostyret och saker och ting måste få plats någon annanstans. Samma problem hade jag under någon tidigare Century och för att lösa det problemet så har jag köpt en sadelväska modell stor. Sen då den kom på posten så tyckte jag den var betydligt mindre än jag trodde men med facit i hand är det nog en riktigt bra storlek. Men inte för en så här lång runda. Ifall inte då man för säkerhets skull kanske tar med sig lite onödigt mycket.
Så hur får man med sig ännu mer grejer? Nå ett extradäck (jo däck, inte slang, jag hade tre innerslangar med) hände jag fast under väskan men snilleblixten var att sätta fast en höftväska (heter det så? Typ magväska men som man har på ryggen istället) runt sadelväskan. Dit rymdes kamera, all mat, extra sportdryckskoncentrat, solkräm, myggsprej (vid cykelreparation), plånbok ja allt som kunde tänkas behövas lite nu och då. Inne i sadelväskan fanns det som förhoppningsvis inte skulle behövas. Extra uppsättning cykelkläder, tunn jacka, verktyg, skoöverdrag m.m.
Ja det var ungefär här som jag tröttnade på P3. Eller tröttnade gjorde jag kanske inte men de spelade en Bo Kaspers Ett & Noll och den ville jag av någon anledning sjunga själv istället. Och det fortsatte jag att göra sen. Det blev lite olika sånger. Myrstackarna fick en torkad aprikos mitt i sin stack men den var de tydligen inte alls intresserade av, kanske jag tvärtom skapade kaos och oreda. Nå, de reder nog upp det där gissar jag. Ett bananskal fick de inte för det tryckte jag ner under en sten, där ska det få förmultna i lugn och ro.
Det sämsta med att cykla långt är att man lätt känner någon typ av tidspress i och med att man är borta länge. Det gör att man (jag i alla fall) slarvar med fotograferandet. Massvis med fina fotomöjligheter struntade jag blankt i. Då jag cyklade iväg från den här platsen så tänkte jag till exempel på att oj vad fint det hade varit att sätta kameran på självutlösning mitt på vägen och fånga mig själv i den fina kvällssolen då jag cyklade iväg. Det var faktiskt nästan obefintlig trafik så kamera på vägen hade inte varit något problem. Men näe, jag hade ju just precis haft paus, jag måste ju fortsätta, det tar för lång tid, trampa vidare!
Min vy i 24 h. Jag använde aerostyret mycket mindre än jag trodde att jag skulle göra. Eller tja, ibland använde jag det på ett lite okonventionellt sätt. Jag satte händerna på kuddarna och styrde på det viset. Jag fick rätt sjuka händer så det var skönt med lite mjuka kuddar att hålla i mellan varven.
På bilden ser man också att jag hade två cykeldatorer. Det floppade rejält! Eller min Garmin funkade klockrent men den till höger flippade totalt. Troligtvis på grund av störningar från laddningen till min Garmin. Så lilla cykeldatorn visade lite randomhastigheter men jag använde i alla fall klockan på den så helt onödig var den inte.
Placeringen av Garmindatorn var klockren. Jag kunde ha vänstra handen uppe på styret och samtidigt manövrera datorn med handen. Det är touchscreen på den så det kan vara lite pilligt ibland men detta gjorde det riktigt enkelt. Än en gång var det otroligt skönt att inte behöva tänka på var man befann sig utan cykeldatorn sa 200 meter på förhand till att snart ska du minsann svänga, och gör du det inte så ger jag dig en jobbig felsignal!
Mitt bakdäck var ganska slitet men jag tänkte att en sista runda ska det väl klara. Med facit i hand gjorde det också det, jag hade inga missöden överhuvudtaget men som jag skrev tidigare så släpade jag med mig ett nytt däck för säkerhets skull.
Kvällssolen började skapa långa skuggor, jag började vara riktigt långt hemifrån, benen kändes bra, jag var helt övertygad om jag att skulle ta mig till Åbo och började till och med tro att jag skulle kunna fortsätta till Helsingfors. Helsingfors var mitt egentliga mål, Åbo var stället jag kunde "hoppa av" ifall jag inte orkade fram. Nu blev det ju "bara" Åbo och det känns riktigt okej. Hade det blåst medvind istället för motvind eller om jag haft sällskap (draghjälp) så tror jag att jag hade orkat hela vägen. Men nu får jag ju ha den utmaningen kvar.
Santaskylä, hmm, jag trodde det var Rovaniemi? På tal om roliga vägskyltar så hinner man se ganska många på 24 h. Min absoluta favorit var "MAKKARAMÄKI". Jag sa det högt för mig själv med "trailerröst" sen småskrattade jag i några minuter och kände mig allmänt glad i säkert en halvtimme. M-A-K-K-A-R-A-M-Ä-K-I, det är ju så finskt!
P3 brukar också få mig att skratta högt för mig själv mellan varven. Och det är otroligt hur mycket det kan vara värt när man kämpar på och har det jobbigt.
Okej nu var solen definitivt på väg att gå ner. Jag fångade den allra sista solen på bild och sen sjönk temperaturen nämnvärt. Faktiskt blev det så kallt som 8-10 grader och det var egentligen så kallt att jag borde ha dragit på skoöverdragen. Och nu somnade jag med datorn i famnen så det är kanske dags att avrunda för idag och fortsätta skriva imorgon!
Ny dag och nya möjligheter! Men det gällde ju inte på långcyklingen, där var det bara att trampa vidare. Vid 300 km hade jag planerat in att stoppa cykeldatorn och starta ett nytt träningspass för jag har på Garmins forum läst om folk som haft problem med att den stängt av sig vid t.ex. 437 km och nu var ju tanken att jag skulle cykla mer än det så jag ville inte ta den risken och eventuellt förlora all loggning så, vid 300 km var det dags att stanna. Men efter att ha haft vägarna nästan för mig själv så precis vid 300 km cyklade jag förbi en tjej och tyckte att hon tycker nog jag är en skummis som stannar precis framför henne så det blev att jag trampade vidare 800 meter.
Här vid stocktraven så tog jag en ringpaus och pratade med Mia i telefon, det började ju bli sovdags för de flesta.
Lite tidigare hade jag sökt ett ställe att äta mat på. Varm riktig mat alltså och jag började tro att jag väntat för länge, att klockan blivit för mycket. Men i Kankaanpää hittade jag en st1 som sålde Sibyllamat. Oj vad gott det var! Eller så var jag bara hungrig. Nä men det var nog väldigt gott också. Passade också på att köpa på mig några bananer, ett 6-pack karelska piroger, två yoghurtar och två energidrycker som jag med facit i hand fick bra användning för.
Innan jag rullade iväg från stocktraven så tejpade jag fast min LED-lampa framme på aerostyret och valde ett diskret blinkprogram på baklampan för nu kom mörkret på allvar. Eller mörker och mörker, det blir ju inte speciellt mörkt den här tiden på året men nog ville man ju ha både reflexväst och lampor i alla fall. Jag hade dessutom satt stora reflexer i ekrarna på hjulen, något som inte kändes helt okej. Jag tror inte man får göra så, fast i och för sig tror jag inte man får cykla med benvärmare om man inte har armvärmare på sig samtidigt fast de hade jag ju dragit på mig igen nu då solen försvann.
Vinden hade mojnat och jag rullade vidare i natten.
Här såg jag min först Åboskylt och det kändes bra! Egentligen tycker jag inte att jag har så mycket att skriva om själva nattcyklingen. Minns inte så mycket från den, kanske för att det var så mycket mindre synintryck i mörkret. Speciellt trött kände jag mig inte men baken började bli lite öm. Eller inte själva sittbenen men jag började känna av lite skavsår. Jag satte
Assos Chamois Creme i cykelbyxorna innan starten men ungefär halvvägs borde jag egentligen ha bytt de genomfuktiga cykelbyxorna mot ett par torra jag hade med och satt ny kräm i dem. Jag tror det här var tredje gången jag använt sån här kräm och det funkar verkligen.
Så återsåg jag då äntligen solen igen! Vilken fröjd det var! Jag har nog aldrig längtat så till soluppgången som den här natten. I och för sig är det inte så många gånger jag väntat på soluppgången överhuvudtaget.
Direkt blev humöret bättre igen och det kändes verkligen som jag var på slutrakan. Jag hade siktat in mig på Aura som sista pausställe för jag gissade att de öppnade tidigt. Det finns en stor ABC där vi stannat några gånger på väg till/från Åbo.
Så kom jag mig då fram till ABC vid Aura och jag kände mig riktigt slut. Röda ögon, sömnig, inte alls på topp. Jag hade ungefär 30 km kvar så jag borde ju känna att jag slutspurtar. Jag köpte varm choklad och någon smörgås (tror jag, minns faktiskt inte riktigt) och tyckte inte alls jag mådde speciellt bra efter det. Tror att varm choklad inte var någon höjdare just då.
Jag dumpade min vattenfyllda 2-liters Pepsi MAX-flaska som jag släpat med mig hela vägen helt i onödan och trampade vidare. Då jag cyklat kanske fem kilometer så var jag i ännu sämre skick. 25 km kändes riiiiiktigt långt. Jag stannade och stod och svarade på ett SMS jag fått av MalinJohanna och kom på mig själv att nästan somna på cykeln. Nu drack jag den andra av de två energidryckerna jag hade köpt och åt lite druvsocker och några minuter senare spurtade jag sista 25 kilometrarna till Åbo i cirka 30 km/h. Otroligt hur man kan gå från noll till hundra på så kort tid bara man får i sig lite energi som är lätt att ta upp.
Cyklade riktigt snabbt genom stan för att komma till torget innan 24 timmar. Jag kom inte riktigt exakt ihåg när jag startade så jag trodde det var ritkigt tight men med facit i hand hade jag nog ett antal minuter till godo. Sen då jag plötsligt kom fram kändes det rätt skumt. Var jag klar nu? Ja det är väl att cykla iväg till tågstationen nu då...
Framme vid tågstationen så fanns det inte plats på för cykel på följande tåg, och inte tåget efter det, och sen var det Pendolino där det inte alls finns någon cykelplats men sen! Nja att vänta ungefär 8 h kändes inte helt optimalt så jag cyklade iväg på busstationen. Jo bara så ni vet så finns det TRE cykelplatser på InterCity-tåg.
Vid busstationen köpte jag biljett och hade ungefär två timmar att vänta. Först tvättade jag upp mig lite grand på toaletten vid busstationen och satte på min extrakläder som jag släpat med mig hela vägen. Vilken skillnad! Nu började jag ju tro att jag skulle få åka med bussen... Sen åt jag en GLASS där. Efter det gick jag tvärs över gatan till McDonald's. Mat och GLASS! Sen åkte jag iväg mot Vasa och sov, och sov, och sov... Vaknade rätt många gånger men somnade om lika snabbt varje gång.
Vid Vasa blev det dags för McDonald's igen! Mat och GLASS! Jo det blev mycket glass... Sen cyklade jag iväg till busstationen igen för att hinna med min fortsättningsbuss till Jakobstad. Då busschauffören såg mig sa han att cykeln ryms nog tyvärr inte med. Ööööh, nja, alltså om man tar av hjulen så blir den jätteliten. Jooo nä men det är nog så mycket som ska fraktas nu då det går så få bussar på sommaren. Nåja sist och slutligen så rymdes den ju in till och med utan att ta av hjulen bara han flyttade om några lådor...
Sen i Jakobstad så cyklade jag hem till Sandsund och drömde redan om nya långturer.
Eventuellt kommer jag att läsa igenom och korrigera eventuella stavfel senare, kanske till och med sätta till mer text men nu är det dags att skicka iväg det här inlägget för nu måste jag plocka ihop grejerna för morgondagens Century!
Började gräva lite bakåt i bloggen och 2009 var inget dåligt cykelår! Här kommer några långrundor:
